01 mars, 2011

En nyttig tankeställare…

042xxx

På Gudstjänsten nu i söndags, fick jag en påminnelse i predikan som satte igång tankeverksamheten.  Vi behöver alla bli påminda om det, så jag tar upp det även här. Frågan som ställdes var följande: Är det Jesus som ska följa oss, eller är det vi som ska följa honom? Det kan låta så självklart, särskilt för en kristen och troende, men det är inte alltid så enkelt i praktiken. I teorin kan vi skriva under till 100% på att visst är så att det är VI som ska följa Jesus! Men hur går det med detta i vardagen? Jag kan bara gå till mig själv, jag kommer till korta ideligen och får börja om på nytt och ta nya tag. Ibland springer jag för långt framför Jesus på vägen, i bland sackar jag efter och kommer för långt bakom, fast jag borde gå jämsides med honom. Det allra bästa är att ta hans hand och låta honom bestämma vägen. Slappna av och bara följa med,  i tryggheten och förvissningen om att HAN VET BÄST OCH ÄLSKAR OSS MEST!

110

För min egen del är det så här: Jag har planerat in några saker en dag, jag kanske har ganska så bråttom och är beroende av att det går enligt planerna så jag hinner med det inplanerade. På morgonen är jag i bön och ber samtidigt att få bli ledd av Gud under dagen och att jag tydligt ska förstå hans vilja. Därefter börjar jag min dag och arbetet tar vid. När det gått någon timme händer något som kastar omkull tidsschemat, någon ringer och vill att jag ska följa med på en promenad. Oj, om det hade varit en annan dag, tänker jag! Just nu är det ju helt hopplöst! Jag kommer inte att hinna klämma in det i det pressade schema jag har framför mig!

10tt

Så jag vädjar till den som ringer och frågar om vi kan ta det dagen därpå eller någon annan dag i veckan, när tiden inte är så knapp? Så är samtalet över. Och jag känner att nu har jag trillat dit – igen! Hur var det nu? Hade jag inte bett i morse om att få bli ledd av Gud? Kanske hade han ett särskilt syfte med att han sände just denna person till mig i ett telefonsamtal med en vädjan om en promenad! Kanske var det något särskilt som Gud hade i tankarna som samtalet mellan mig och den här vännen skulle leda till? Kanske kunde vi under vårt samtal hjälpa varandra på något särskilt sätt? Jag vet inte, men Gud vet! OM det var han som hade gjort upp denna plan så hade den försvunnit ut i tomma intet nu! Jag hade mina egna planer färdiga för dagen och var inte villig att låta mig ledas framåt in i något nytt!

004rr

Se där så lätt det är! Detta var bara ett enda exempel, vi möter många olika situationer under dagen, där vi gör val. Egna val, eller så är vi öppna för att rucka på dem, och hinner tänka till – aha, det kan vara ett led i Guds plan att det här händer! Jag ska ge det en chans!

Vi är bara vanliga människor, ingen sorts övermänniskor, just därför behöver vi Jesus vid vår sida varje dag, till hjälp och vägledning. Jag själv inser att jag är helt beroende av honom, varenda sekund! Han vill så gärna hjälpa oss och leda oss, därför behöver jag själv lyssna efter  den stilla, fridsamma rösten, som talar inifrån hjärtat. Gud stressar aldrig någon, han lägger aldrig på oss bördor, tvärtom så lyfter han dom av oss! Men för min egen del har jag väldigt lätt för att hålla för hårt fast vid de uppgjorda planerna. Kanske går det lättare för dig, men själv behöver jag träna, igen och igen på detta. Jag tror inte att Gud ser med fördömanden på oss för att vi misslyckas! Jag VET att han inte gör det! Däremot tror jag att han gläder sig när han ser att vi kämpar åt rätt håll, försöker att lyssna mer efter hans ledning, stillar oss så vi hör, och är villiga att rucka våra egna planer.

96xx

Jag tror att han gläder sig när han ser vår kärlek till honom, att vi vill göra rätt – men att det ofta blir fel för oss ändå! Som en pappa som gläder sig åt när den lilla sonen eller dottern tar sina första steg, det blir många vurpor och gråt och blåmärken, men bredvid finns ändå alltid Far och lyfter upp oss, tröstar oss, torkar tårarna, och sen uppmuntrar oss igen att ta nästa steg och nästa, och nästa… till sist går vi själva, och Far gläder sig storligen över barnets framsteg!

99mm

Men Far håller oss under extra uppsikt i början, han vet ju att vi är vingliga och har lätt att ramla. Allt eftersom han ser att vi blir stadigare på fötterna får vi större och större svängrum och område att röra oss på själva. I bland måste han ropa till oss eller på annat sätt berätta om något som han vill att vi ska göra. Då har vi lärt oss känna igen Fars röst, men inte om vi har så mycket annat brus och upptag i huvudet så vi inte kan ta in hans röst. Då gäller det att söka stillheten och lugnet, varva ner… Hur ska vi annars kunna höra honom och förstå honom i vår vardag? Vi får ta det lilla barnet som förebild! Det säger Jesus att vi ska! Var som barnen, säger han! Himmelriket hör dem till!

baby157

 

 

Fyrbåken blinkar:

star5

(Matteusevangeliet kapitel 11, vers 28 – 30.)

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentar: