06 februari, 2016

När olyckan är framme...


För precis tre veckor sedan i dag, ramlade jag och slog mig illa. Det var en lördag och jag stod vid min port och skulle ta emot några matkassar som min son hade handlat åt mig. För att jag inte skulle behöva ge mig ut i halkan så körde han bilen ända fram till porten och stannade bara ca en meter från där jag stod. Han lyfte ur allt ur bilen och bar in det till hyreshusets hall. Så såg jag att kolsyrepatronen låg kvar i baksätet som jag skulle ha och gick ut på den isiga trottoaren ett steg för att sträcka mig in i bilen och hämta den. Men jag halkade till lite och eftersom jag har så ont i benen så har jag inga bra reflexer så jag klarade inte att parera fallet och strax mötte den hårda isgatan med full kraft mitt bröst och mage. Det hördes ett otäckt ljud och jag hade inte kunnat ta emot mig det minsta för att lindra fallet för det var så halkigt att händerna bara kanade iväg. 

- Men mamma, ropade min son förskräckt och tittade ned på mig där jag låg i 20 graders kyla, barfota! Eftersom jag inte kan ha vanliga skor på fötterna för de är så svullna så kan jag bara ha sandaler och de går inte heller att knäppa utan jag får "dra" dem med mig. Eftersom jag aldrig skulle ut på gatan utan bara stå på trappan så hade jag bara stigit i sandalerna för att möta upp och ta emot kassarna. Nu låg de en bit från mig på trottoaren och min son kom och hjälpte mig på fötter igen på ett fantastiskt sätt, efter konstens alla regler. Att han fick upp mig var ett under i sig och han var så trygg och talade så lugnt hela tiden och hade situationen under så fin kontroll. När jag reste mig upp så kändes det som om någon hade trätt upp mig på ett galler över bröstet och det "tog i" överallt invärtes. 

Men jag ville absolut inte till sjukhuset! När det gäller andra så förespråkar jag alltid att de ska uppsöka läkare, men nu när det gällde mig själv så var det tvärstopp. Jag hade i minnet en annan gång när jag hade brutit 7 revben på samma gång, 4 på ena sidan och 3 på andra. Den gången åkte jag till sjukhuset, fick sitta i timmar och vänta, röntgades och fick veta hur många revben som var brutna och fick sen värktabletter och skickades hem. Nu ville jag avvakta och sonen stannade hos mig länge för att förvissa sig om att jag var ok. När han reste hade han förberett allt åt mig inomhus och jag satt vid datorn och arbetade och gav ett löfte om att inte gå ett steg utan att ha mobilen med mig och ringa direkt om något skulle inträffa. Jag såg hans oroliga blick när han reste och än en gång fick jag lova att höra av mig direkt om det var något jag behövde eller vad som helst. Jag lovade att vara försiktig och höra av mig om jag behövde hjälp.

De närmaste dagarna höll jag koll på allt som hände i min kropp. Det blev värre och värre, men det visste jag att det skulle bli eftersom jag förstod att jag hade brutit revben. Det jag var lite orolig för var de inre organen, man kan ju spräcka mjälten, det kan bli inre blödningar m.m. när man slår i magen och bröstet så kraftigt. Andningen var kraftigt påverkad och så fort jag bara försökte lyfta en arm så utlöste det våldsam andnöd och jag kippade efter andan. Smärtan steg allt mer för varje dag och jag satt uppallad på soffkuddar och sov de två första veckorna. Sonen kom och hjälpte mig med allt som jag inte klarade av och det var så gott som allt. När det gällde butiken så klarade jag att sköta det administrativa vid datorn, men att packa paket och skicka det hjälpte han mig med. Det värsta var att komma ner på stolen - och upp tillbaka sen, men när jag väl satt ner så gick det skapligt. Värktabletterna, trots att de är mycket starka, hjälpte inte mycket de första två veckorna men sedan började de ha effekt. Jag kunde också ta bort en kudde och nu kunde jag halvligga/sitta och sova. För ett par dagar sedan kunde jag vrida lite på huvudet och kroppen så mycket att jag kunde se himlen genom fönstret igen från min soffa! Tack Jesus! Det betydde så mycket för jag älskar att ligga och se upp mot himlen! Tidigare hade jag bara fått stirra i väggen/taket. Så det går framåt även om det går sakta. 

Än en gång tänker jag på  vilken skillnad där är att gå igenom svårigheter tillsammans med Jesus, än det var innan jag blev frälst och bara var hänvisad till mig själv. Nu är jag aldrig ensam, Han finns där alltid, även om Han är osynlig så känner jag Hans närvaro. Han ger mig en underbar frid mitt i allt och med stilla tillförsikt tänker jag på att "i morgon är en ny dag, då kanske det är bättre"! Och det har det blivit också. "Som din dag är, så skall din kraft också vara" säger Bibeln. Och det stämmer så bra. När det är svårt så kommer Jesus ännu närmare, det är en trygghet att få vara Hans barn. Han älskar oss alla lika mycket, Han har inga favoriter. Har du inte tagit emot Honom i ditt hjärta så dröj inte! Du har ALLT att vinna! 

Tror du att jag skulle ha stannat kvar hos Jesus i över 30 år om jag hade upptäckt att Bibeln inte håller vad den lovar? Nej, det hade jag aldrig gjort. Då hade jag istället gått tillbaka till det liv jag levde tidigare, ett liv i sus och dus med fester och många partyn och håll i gång för hela slanten. Det var ständigt fullt med folk hos mig och jag hade många goda vänner. Vi hade roligt, det ska jag erkänna, men det mesta kretsade kring ytan, det fanns inte det djup som jag sökte redan då. INGENTING kan mätas med ett liv tillsammans med Jesus, det kan jag lova dig. Det är en helt annan livskvalité som inte kan beskrivas med ord. Och det har ett löfte med sig - vi får ett evigt liv! När dagen kommer och vi drar vårt sista andetag, så går vi vidare, hem till Jesus. Tänk att få vara en evighetsvarelse och veta att du aldrig mer ska dö!. Kroppen ska dö, men det som är du, din ande, den kommer aldrig att dö. Då går vi istället över in i det som Jesus har planerat för oss! När Han vände åter till himlen så sa Han till lärjungarna det som Fyrbåken blinkar idag. Hoppa inte över det, jag ber dig! 


Fyrbåken blinkar:


(Johannesevangeliet kapitel 14 verserna 1 - 6)

"Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig, I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni." 
Tomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" 
Jesus svarade: "Jag är vägen , sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

8 kommentarer:

  1. Ja brukar folk säga när olyckan är framme jag bar mig så dumt åt
    vad skulle jag där och göra varför varför varför .
    Man får inga svar det bara är så. Men det finns alltid hopp.

    Jag undrar om du vet var man kan få tag i Biblar på persiska jag skulle behöva ett 5 tal st. Hela biblen eller bara nya test vore bra.
    Krya på dig ungt krut förgås inte så lätt

    Ha de

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Bert
      Tack för krya på dig hälsningen! Angående Biblar på persiska så fann jag bland annat det på Bokus. Du finner dem på den här länken:
      http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?language=Persiska&subject=10.2.8.2&gclid=CKTM0MOH5MoCFUlmGwodtqEKsw
      Det går inte att skapa en riktig länk här i kommentarsfälten men om du kopierar hela länken ovan så kan du sen klistra in den i fältet och komma till rätt ställe på Bokus.

      Också på Arken fanns det biblar på persiska som du finner på nedanstående länk:
      http://www.arken.se/product-view.asp?prodid=1636

      Hoppas att det kan vara dig till hjälp. Ha det så bra du också Bert. Guds Välsignelse!

      Radera
  2. Ja. Det lät hemskt tycker jag, den där händelsen, det du och ni var med om.

    Jag ramlade för några år sedan precis utanför hyreshuset här, när jag just svänger till väster på trottoaren väl, och det var kanske extra halt i svängen, ja i kurvan väl. Istället för att vända knäet utåt när jag ramlade, så vände jag det inåt, i det andra benets riktning, det var nog ingen bra teknik det. Det gick illa för mig. Men inte vågade jag gå till nån vård eller läkare. Kanske har jag lite känningar ännu från det. Kanske mitt knä har läkt på fel sätt? Jaja...



    PS: Så du kommer inte vara med i sommarens Stockholm Maraton i år? :) DS.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Andreas
      Nej, det lär inte bli något Stockholm Maraton :)
      Oj, det lät inget vidare med den vinkel som ditt ben hamnade i när du ramlade! Det måste ha gjort fruktansvärt ont! Var du ensam då? Kom någon och hjälpte dig eller måste du försöka ta dig upp och vidare själv?

      Ja... tänk så fort det händer. Halkan är förrädisk. Och inte du heller ville till doktorn, då är vi lika jag och du. Jag försöker i det längsta att undvika sjukbesök, men det är klart att man måste iväg om det skulle visa sig att det inte fungerar utan vård.

      Du får ha det så gott Andreas!

      Radera
    2. Ja jag var ensam när det hände, jag är nog överhuvudtaget en ensam person, kanske svårare vardag och tillvaro om man är ensam.

      Men jag tog mig upp till tredje våningen i huset där jag bor, men det var väl väldigt svårt att gå i trappor med den skadan jag hade.

      Nog gjorde det väl hemskt ont den gången för mig.

      /

      Radera
    3. Hej Andreas
      Åh vad hemskt att du måste ta dig uppför trapporna! Och ända till tredje våningen! Man är ju chockad också efter att det hänt något som gör så fruktansvärt ont. Själva ovissheten innan men vet vad som är skadat och hur pass allvarligt det är blir en stressfaktor och den svåra smärtan gör ju inte saken lättare. Det var verkligen starkt gjort att klara av att ta dig hela vägen upp! Kan bara ana vilken smärta du fick utstå!

      Önskar dig en fin ny vecka!

      Radera
  3. Kära, kära, Ellinor!
    Det gör mig så ont att läsa hur du råkade så illa ut,
    för att inte tala om all den smärta som det orsakade...
    Så fint att din son har hjälpt dig på alla sätt!
    Nu får du ta det lugnt och fortsätta att "Krya på dig"!
    Du finns i mina tankar, böner och tacksägelser...
    STOOR KRAAAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marguerite
      Tack snälla du för förbön och att du tänker på mig. Jag sätter så stort värde på det! Ja tänk så fort det händer att olyckan är framme.

      Tack för kramen också min kära vän! Sänder en stor kram i retur söderut :)
      Önskar dig en riktigt fin ny vecka!

      Radera

Kommentar: